Nätutjämning, Rapport

Nätutjämning ››

Rapport

Nätutjämning | Fliken Rapport

Rapporten är uppdelad under ett antal huvudrubriker. Om dessa kommer med och vilka data som finns under rubrikerna beror som nämnts på vilka rapportinställningar man valt. De data som programmet kan ta med i rapporten är följande:

Totalt

K-tal Anger kontrollerbarhetstalet för plannätet, dvs antalet överbestämningar delat med antalet mätningar. Om man mätt precis det antal mätningar som krävs för att överhuvudtaget få koordinater på punkterna är k-talet 0, men HMK rekommenderar 0.5 och högre för stomnät. För polygonnät är vanliga värden 0.1- 0.2.

Ant. överbestämn. Antalet överbestämningar i plan eller höjd.

Grundmedelfel Storleken på nätets grundmedelfel.

Godkäntgr. fr. HMK Det gränsvärde för grundmedelfel som HMK satt upp för stomnät för att det ska betraktas som godkänt.

Skalfaktor Beräknad skalfaktor i plan vid fri skala. Om sådan inte använts visas värdet 1.000000.

Iterationer Vid planutjämning beräknas hur mycket man måste justera närmevärdena för punktkoordinaterna för att de förbättrade mätningarna ska stämma med dem. Programmet beräknar automatiskt närmevärden genom att använda de vanliga punktbestämningsmetoderna polär inmätning, avskärning etc. Om man har stora fel i nätet blir närmevärdena dåliga och då kommer resultatet inte att stämma riktigt. Man använder då de beräknade koordinaterna som närmevärden och utjämnar igen. Proceduren fortsätter tills mätningarna stämmer med punkterna och antalet beräkningar redovisas som antalet iterationer. 2- 3 är vanliga värden här, och programmet har en maximal gräns på 20 iterationer för att överhuvudtaget kunna genomföra en utjämning. Detta beror på att om mätningarna är tillräckligt dåliga kommer man för varje beräkning att få sämre och sämre värden och därmed aldrig komma fram till ett resultat.

Standardiserad förb, Här anges antalet mätningar som ligger inom de olika sigma-nivåerna (se Sigmanivå). Statistiskt sett bör 68% av mätningarna ligga under nivå ett, 95% under nivå två och 99.8% under nivå tre. Mätningar med sigmanivå över tre klassas som grova fel, men även nivåer mellan två och tre bör kontrolleras enligt HMK.

Ind, k-tal spridning Här anges antalet mätningar som ligger inom olika intervall för individuella k-tal. De intervall som används är följande:

0.00 - 0.10, 0.10 - 0.35, 0.35 - 0.70, 0.70 – 1.00

Statistik

Antal… Här anges antalet horisontalvinklar, vertikalvinklar, riktningsserier, horisontella längder, lutande längder och kända punkter i plan och höjd. Sedan visas max-, min- och medelvärde för följande värden: standardiserade förbättringar (sigmanivåer), längdförbättringar, horisontalvinkel- och bäringsförbättringar, höjdförbättringar, största påverkan i plan och höjd samt punkters standardosäkerhet i plan och höjd.

Kända punkter

PunktID Namnet på punkten.

Känd N, E, Z Angivna kända koordinater för punkten.

Centr. fel N, E, Z Angivet centreringsfel för punkten.

Nypunkter

PunktID Namnet på punkten.

Beräknad X, Y, Z Angivna kända koordinater för punkten.

Std. osäkerhet N, E, Z Beräknat medelfel för punkten inklusive centreringsfel.

Ellips a Felellipsens storaxel, dvs punktens största medelfel i någon riktning.

Ellips b Felellipsens lillaxel, dvs minsta medelfel i någon riktning.

Ellips vink Bäringen för felellipsens storaxel.

Centr. fel N, E Angivet centreringsfel för punkten ifråga.

Höjdavläsningsfel Angivet höjdavläsningsfel för punkten ifråga.

Mätningar

Från punkt Anger från vilken punkt som man har mätt. Normalt stationspunkten.

Till punkt Till vilken punkt observationen går.

Mättyp Anger längd, horisontalvinkel, bäring eller horisontalvinkel.

Mätvärde (korr) Själva mätningen, observera att längder, vinklar, bäringar och höjder är separerade, samt att längder redovisas som horisontella. Riktningsserier är reducerade till noll för bakåtobjektet. Korrektionen (se nedan) är pålagd.

Korrektion Den sammanlagda korrektionen för atmosfär, projektion och ellipsoid (höjd). Observera att lutningskorrektionen (för att göra en lutande längd horisontell) inte ingår här. Syftet med denna kolumn är att kontrollera att de tre korrektionerna tillsammans blir ett rimligt värde (vanligtvis några cm). Man kan då upptäcka fel i Y-offset eller höjd som resulterar i orimligt stora korrektioner.

Förbättring Hur mycket mätningen måste justeras för att mätningen ska stämma mellan de beräknade och kända punkterna. Ju större värde desto sämre resultat. Dessa värden används främst för att söka grova fel.

Ber. std, osäk. (typ A) Den beräknade standardosäkerheten (aposteriorimedelfelet) för observationen från utjämningen (typ A enligt GUM). Är detta fel större än apriori-medelfelet för observationen har du mätt sämre än vad instrumentet har möjlighet att mäta.

Förv. std, osäk. (typ B) Denna standardosäkerhet är uppmätt i fabriken och beskriver instrumentets förväntade, teoretiska noggrannhet i vinkel, längd och höjd (apriorimedelfelet). För längder är medelfelet varierande beroende på hur lång längden är.

Standardiserad förb. Standardiserad förbättring, sigmanivå (1=felet i nivå med instrumentets prestanda, 2 = dubbelt så stort fel som instrumentets prestanda osv). Detta beräknas genom att ta mätningens förbättring delat med mätningens apriorimedelfel. HMK anger 3 som gränsvärde för att mätningen ska klassas som ett grovt fel.

Minsta upptäckb. fel Minsta upptäckbara fel i mätningen (inre tillförlitlighet), dvs det fel som ger en sigmanivå på precis 3.

Största påverkan Fel som är mindre än minsta upptäckbara fel går ju inte att eliminera. Här anges hur mycket detta fel maximalt påverkar koordinaterna för de punkter den är mätt emellan. Observera att detta värde bara gäller denna mätnings påverkan.

Individuellt k-tal Relativ redundans- hur mycket av felet som stannar kvar hos mätningen i form av förbättringen, (t ex värdet 0.43 innebär 43 % av felet). Om vi har mätt 37 mm fel kommer detta fel delvis att smetas ut på övriga mätningar och påverka dem. Har vi då ett k-värde på 0.43 kommer den beräknade förbättringen bara att bli 16 mm (43% av 37 mm), d v s den största delen av felet finns utspridd i nätet, fördelad på övriga mätningar, och påverkar resultatet. Detta värde benämns också individuellt k-tal. Ett lågt värde indikerar att fel är svåra att upptäcka för den aktuella mätningen. HMK rekommenderar 0.35 som lägsta värde.

Viktfaktor Den totala beräknade viktfaktorn, vilken beräknas genom 1/s², det vill säga ”Ett genom beräknat apriorimedelfel i kvadrat” för mätningar i plan. Se Mätningar|Viktfaktor höjd för beskrivning av viktsättning i höjdnät. För ett vinkelmedelfel på 0.001 gon blir viktfaktorn 1 000 000. Om vi sedan har angett en annan viktkonstant än 1 för mätningen, kommer även den att räknas in här.

Bäring Ungefärlig bäring för observationen (jämförelsetal).

Längd Ungefärlig längd mellan från- och tillpunkt (jämförelsetal).

Nyckelord: Rapport nätutjämning,

Created with the Personal Edition of HelpNDoc: Write EPub books for the iPad